FÖRFATTARBESÖK
Tomas Sjödin

"Man kan inte göra några stora saker utan bara små saker med stor kärlek".Dessa ord lär sitta på en vägg i moder Theresas kloster i Indien.

Med de orden som utgångspunkt tar författaren Tomas Sjödin med åhörarna i skolans fullsatta aula, på en timmes betraktelse över livets små men viktiga händelser.
-Egentligen tycker jag att livet mestadels består av små saker, säger Tomas. När jag lägger mig på kvällen och summerar dagen tänker jag sällan att jag förändrat världen. Dagarna består mest av allehanda vardagliga företeelser. Man äter sin frukost, säger "hej" och "hejdå", väntar på bussen, kopierar papper, stryker tvätt, bär hem matkassar och stryker mer tvätt. Om man skulle frågat moder Theresa vad man borde göra för att förändra världen, tror jag inte att hon skulle sagt: "Flytta till slummen och hjälp en nödställd". Jag tror att hon skulle dragit en fotostatkopia på citatet om att man bara kan göra små saker med stor kärlek och bett mig hänga upp den någonstans mitt i min vardag.

Tomas Sjödin är författaren till bland annat boken "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" där han berättar om det som blev han och hans familjs liv. Tomas och hustrun Lotta hade tre söner, varav den äldsta och den yngsta föddes med allvarliga och fortskridande hjärnsjukdomar. För ett antal år sedan dog den äldste sonen, Karl-Petter, 14 år gammal och förra sommaren dog den yngste, Ludwig, 15 år.

Tomas får tack vare sin öppenhet möjlighet att åka runt och i olika sammanhang tala till och träffa andra föräldrar och människor i liknande situationer. Vid ett tillfälle var han i Östersund och efter ett föredrag han hållit kom det fram en kvinna som ville berätta något. Det handlade om ett speciellt möte.

Hon berättade att hon var mor till en dotter som hade en väldigt svår hjärnsjukdom. Ganska kort tid efter dotterns födelse fick hon och hennes man av läkaren veta att dottern var allvarligt sjuk och sannolikt inte hade lång tid kvar att leva. När de åkte hem från läkarbesöket med dottern i baksätet var det med känslan av en dödsdom hängande över familjen och hela livet. Detta medförde också att vardagen blev fylld av darriga möten med människor runtomkring som inte visste hur de skulle hantera och bemöta dem. En del människor som kvinnan mötte, blev nervösa och pratade på, som om de hade betalt per minut. Andra sa jättekloka ord om sorgen och livet, men det var som om orden sällan nådde fram. Men så en dag, flera månader efter beskedet, mötte hon en väninna på trappan in till Posten och detta möte kom att betyda oerhört mycket. Det var ett möte på två-tre minuter. De tittade på varandra. Väninnan sa ingenting. Och så gjorde hon en paus. (!) Och sen sa hon… ingenting. Sedan fattade hon tag om sin sörjande väninnas hand, strök över handryggen flera gånger och sedan sa hon ett ord. Hon upprepade ordet tre gånger. Hon sa: "Oj. Oj. Oj."

Man skulle kunna tro att den väninnan läst moder Theresas ord.

För den sörjande kvinnan blev detta ett möte som bar henne. Tomas, i sin tur, bär denna berättelse med sig och har funderat mycket på vad det är som gör detta ordfattiga möte till ett så stort och betydelsefullt möte. Han gissar på tre anledningar:

Kraften i mötet handlar om väninnans varsamhet med orden. Av respekt för sin sörjande väninna vill och kan hon inte breda ut sig med ord som inte räcker till. Väninnan hade säkerligen tänkt, känt och sargats av den sörjandes smärta. Med vördnad inför livet och sorgen, står hon ordlös men medkännande i det svåra.

Biskop Martin Lönnebo sa i samband med tsunamikatastrofen att "Om man ser ett barn flyta bort i vågorna, bör en kyrkans man eller kvinna tiga!"

Men varsamhet med ord innebär dock inte att tiga stumt. En andra anledning till att det ordfattiga mötet blev så stort kan vara närvaron i stunden. Att vi vågar finnas och vara närvarande i varandras liv trots att vi egentligen inte kan göra så mycket eller ens något, för att lindra smärtan och sorgen. Här berättar Tomas om sin fru Lotta som sitter hos sin sjuke son på natten, puffar till och vänder på kudden för att göra det svalare men som inte kan göra mycket för att underlätta hans problem med andning eller vad det vara må som gäller hans svåra sjukdom. Men hon upprepar med ömhet tre ord, gång på gång. Orden är: "mamma är här". Tomas funderar över om det skulle spela någon roll för hans son att mamma eller pappa sitter hos honom på pallen bredvid sängen eller om de lika gärna kunde funnits i rummet intill. Om Ludwig kunnat tala, är Tomas tämligen övertygad om att han skulle sagt att deras närvaro i rummet hade stor betydelse.

Själva närvaron är en verksam kraft. Den som inget annat kan göra än att sitta hos någon som har det svårt, gör något stort.

Den tredje anledningen finns i händerna, det kroppsliga. Här berättar Tomas igen om sonen Ludwig som när han gick i skolan ibland fick vara i det som kallades "upplevelserummet". Det var ett rum som var helt vitmålat från golv till tak, man spelade klassisk musik och mitt i rummet stod en massagebänk. Tomas hade fått en ledig dag och bestämde sig för att spontant besöka Ludwig i den skola han gick. Vid denna tid hade Ludwig upphört att säga de fyra ord han någonsin sagt. Hans livs fyra ord blev "mamma", "pappa", "god dag" och "nej!". När Tomas smög in i rummet satt Ludwig med ryggen mot dörren och hade precis fått massage. Han var helt avslappnad och trygg i stunden. Då Tomas visste att Ludwig inte sett honom och då han inte ville skrämma sin son, lade han försiktigt en hand på hans axel på det sätt han visste att Ludwig tyckte om. När sonen så upptäckte sin pappa utbrast han i ett högt och rungande "God dag!".

Det är nog en underdrift att påstå att Tomas blev överraskad. Ludwig hade inte talat på länge och förmodligen var det Tomas som tappade talförmågan av häpnad.

Finns det ett samband mellan det fysiska - rummet, musiken och den medvetna beröringen - och det själsliga? Om man frågar Tomas är han fullständigt övertygad. Han berättar att han vid ett tillfälle gick en kurs i något som heter taktil kommunikation. En kurs som kanske främst riktas till människor som lever och verkar bland barn och vuxna som inte har talet som främsta kommunikationskanal. Det han minns bäst från kursen var kursledarens ord när hon sa: "Glöm aldrig, att det tar inte längre tid att byta blöjor med kärlek, än att byta blöjor på rutin. Men kvalitetsskillnaden är total".

Man kan inte göra några stora saker. Bara små saker med stor kärlek. Låt oss hänga upp det citatet på våra väggar i våra vardagar.
-EE-